Nyfikenhet

”Jo men det ska bli trevligt”. Tonsatt tondövhet. Orden en spiral av elektriska impulser. Trevligt var ordet. Hur jävla dum får man bli. Hon suckade åt sin egen oförmåga att förmedla den för tillfället aktiva tanken. En hel samling faktiskt fästa i samma ursprung; hon hade börjat bry sig. ”Jo, jo men det ska det blir. Det ska bli väldigt trevligt” han betonade det förstärkanden förledet med flit för att spela ut sin egen reaktion mot hennes. Travesti och tandvärk. Alarmerande amnesti för andhämtning. Hela jävla skärmen svettig. En annan sorts friktion mot huden. Hur mycket krävs för en fuktskada? En bubbla under glasrutan och den faktiska skärmen, det förmedlande elementet orört. ”Jag har längtat efter att få träffa dig…” varför sa jag så? Vem säger så? Amnesi, avarten av personlig insikt. Hon kände hur blodet flödade upp till huden runt ansiktet. Inte stegvis, allt på en gång, etta eller nolla i sanslös skiftning. En pendelrörelse mellan total förvirring, skam och lättnad. ”Det har jag med. Verkligen. Det var väldigt länge sedan jag såg fram emot något på detta sätt.” Nyfikenheten satt i grannen. Oförmåga att låta de nedre delarna av kroppen vara ostörd. Fötterna spinna in sig själva i täcket. 

Suckande

Den suckande sfären. De arbetsskygga fåtalet. Tramset. Patrasket. Kärt barn har många namn tänkte hon och iakttog deras konversation. Utan att höra vad de sa, med bara läpparna som guide såg de ut att prata om någon som inte befanns sig i närheten. Rörelserna var för yviga och detaljerade för det. Igenkänningen, skulle kunna trigga en konfrontation och hon hade inte brännmärkt dem som den typen av människor som gillar sådana. En alldeles egen kategori. Det var vad de förtjänade. Inte bara insyn, utan även, avsky. Maskinparken var egentligen inte speciellt högljudd. Betydligt mindre än vad man kunde förvänta sig faktiskt. Man kände sig liten. Mindre än produkten. Det är bra märkligt ändå att det ska krävas dessa kolosser för att skapa något så litet. Egensinnigt. Hon kunde inte finna den logiska rimligheten i att en specialisering på individuella sysslor kunde skapa en effektivare produktion än att samma händer formade från start till mål. Hon visste det var sant, men fann det paradoxalt. Veridical paradox. Nu skrattade de igen. Samtalet var fullt av tjuvnyp och narrspel. En trotsande ton mot den tysta överenskommelsen om respekt och jämlikhet. Maskinerna stod stilla i deras del av hallen. Hon tänkte att även de förmodligen lyssnade. Avtalsbrytare och alliansbytare. Den hycklande människan. Den svagsinta svinhunden. Hon lade inte märke till vad händerna gjorde längre. Det hade hon inte gjort sedan hennes första vecka. Ofta innebar arbetet inte ens någon interaktion, bara passiv observation. Det var en del av oket. Ingen tid passerar så sakta som den man iakttar. Klockan var mycket. Mitt i natten. Två hammare plomberade med tinnitus. Hörde hon en ton? Nä! bara samma monotona skrammel som vanligt.

Reditus

Hej! En återkomst är i vardande. Har inte besökt denna plats på flera år. Tror sista gången jag skrev och postade något här var runt 2010. Sju långa år sedan. Det är ju en mindre evighet. Utan att låt för gammal, och allt för livserfaren så vågar jag påstå att livet ofta kommer i vägen för hur vi vill leva detsamma. Så är i alla fall fallet här. Jag har inte slutat skriva men valt att hålla det för mig själv. Framförallt få annan form då all denna tid ägnats åt andra intellektuella övningar, vilket lämnar lite tid över till någon seriös ordkavalkad. I tankarna har mycket dock arbetats fram som jag vill ska finnas i form av tecken mot vit bakgrund. Mest för min egen skull. Kommer delta i de övningar som finns att hitta på skrivpuffen(rekommenderas starkt för den som vill få en knuff i rätt riktning). Väl mött! /P

Dörrarna öppnas och jag går in in den lilla lobbyn. Jag ser en nummerskylt,tar en kölapp och sätter mig ned och väntar på min tur. Jag bläddrar genom några gamla tidningar med bilder på kändisar som vimmlar. Jag tar upp ytterligare en tidning full till bredden med korsord och stickbeskrivningar innan jag ger upp,lutar mig tillbaka och sluter ögonen.

 

Innan jag vet ordet av ropar en myndig röst ut mitt nummer och jag håller tafatt upp min lapp och börjar gå fram mot disken. ”Namn?” säger kvinnan utan att märkbart verka bry sig om artigheter. Jag säger mitt namn och kollar ned på pappret hon har skjutit fram på framför mig på disken. ” Fyll i det här och gå sedan till väntrum A” säger hon i samma barska ton som innan och utan att göra en ansats till att fånga min blick. Jag kollar ned på pappret och börjar skriva. De vill att jag ska uppge en rad uppgifter på förumläret. De flesta av ganska logisk karaktär såsom personnummer och orsaken till mitt besök. Som sagt självklara punkter. Mitt ibland alla dessa normala frågor finns det dock något som genast fångar min blick oc som gör att jag funderar på att bara lämna pappret där på disken och så snabbt som möjligt gå ut genom samma dörrar som jag kom in igenom.

 

Jag fyller snabbt i formuläret och beger mig sedan enligt en rad skyltar som hänger ned från taket bort mot väntrum A. Det är tomt och jag slår mig ned på en stol intill väggen och tar upp en tidning från bordet som står bredvid. Jag bläddrar snabbt igenom den och gör likadant med ett antal till innan jag i botten av en hög hittar en populärvetenskaplig tidning som jag gillar. Jag läser medvetet artiklarna sakta för att få tiden att gå snabbare. Jag betonar varje bokstav högt för mig själv och lusläser bildtexter och fotnoter. En artikel om avlägsna solsystem och möjligheten till liv i dessa fångar min fantasi. Utan att jag märker det sjunker jag ned i mina dagdrömmar och börjar föreställa mig dessa varelser. Jag ligger på marken på en blommande äng och ser hur två månar syns som spöklika konturer på himmlen. Jag vänder mig om för att berätta att nåt är fel, för att varna min vän, men när jag vänder mig om är hon borta och en varelse som jag knapp kan urskilja från omgivingen frå mig att vakna till och drömmen att lsuta i en rad hastiga hjärtslag.

 

En sköterska står framför mig och upprepar märkbart irriterad mitt namn. ”Ja”, svarar jag lätt mumlande och hon börjar gå bort längs korridoren. Jag skyndar mig upp, fortfarande skakad av det snabba uppvaknadet och följer efter henne. Hon stannar,drar sitt kort och visar mig sedan in i ett möblerat rum. ” Du kan vänta här. Det kommer snart någon och hjälper dig” säger hon och ger sig sedan av lika snabbt som hon kom.

 

Jag sätter mig i en fåtölj som står lutad mot väggen längst bort i rummet och ser hur sköterskan med fast handlag går och hur hon stänger dörren efter sig med en metallisk stöt. Det ser hemtrevligt ut, inte som jag hade trott. Det finns gardiner med små röda blommor på och alla möbler är i trä. I ena hörnet står ett stort skrivbord och en bokhylla full med böcker. Det ligger en hög med papper prydligt staplade i mitten på skrivbordet, och precis bredvid ligger den ett enstaka ark med en penna tvärs över sig. Gardinerna täcker fönstret och jag drar isär dem en aning för att släppa in lite ljus i det dimmiga rummet. Det är dock lönlöst. Fönstret är en kuliss allt som finns bakom rutorna är en solid betongvägg som stirrar misstänksamt på mig när jag kika fram bakom tygstycket. Jag går fram till bokhyllan och läser längs bokryggarna. Det är mest facklitteratur. En rad böcker av män vars namn jag knappt kan uttala i mina tankar och inskjutet lite här och var finns det pretentiösa diktsamlingar och romaner, allt med nån form av anknytning till det övriga. Jag bläddrar igenom en diktsamling vars titel jag känner igen. Läser några rader som flyter ihop och ger mig en antydan till spänning över tinningarna. Jag går tillbaka och sätter mig i fåtöljen igen. Denna gång sjunker jag ned djupare i den och slappnar av. Det är en bekväm fåtölj av äldre snitt, mjuka former och dekarationer av nåt lackerat trä längst ut på de båda armstöden. Jag sluter ögonen och försöker slappna av ytterligare. Jag känner hur tyst det är. Det vilar en sån tystnad som är öronbedövande över hela rummet. En spänning som genomsyrar alla fibrer i förväntan inför den stora stormen.

 

Väntrum röster utanför kan inte fly ser allt som görs men är oförmögen att ändra räddning död desperat gråt kvävda skrik hes

Sorgen är ett regntungt täcke över mina tankar. Över alla tankar. Hela verkligheten är draperad med ett tunt lager av bitter bla bla. Alla letar efter den där blinkande gröna skylten som visar var nödutgången är. Men ingen hittar den. Det är mörkt överallt! Vi är ensamma! Människor ramlar över varandra. Snubblar omkring bland alla tusentals kroppar. Och ingen ser! Ingen ser vart de är på väg. Skylten har smält in i dimman som är världens sanna budskap. Den vill inte bli hittad. Ingen får fly. Vi är flugor under ett smutsigt dricksglas. Vi yrar omkring i den tunna luften i mönster av allt mer kringliga bokstäver och siffror. Ett ynka litet korn är tillräckligt för att vi ska tro att vi är fria. Vi är inte fria! Vi är fångade här! Vi har tårar som rinner omkring våra sköra bita kroppar, en beläggning av teflon som gör oss hala. Som gör att ingenting fastnar. Döda kroppar. Det är vad vi är. Döda våta ensamma kroppar. Himla kroppar störtade från tron till jord. Vi känner oss lämnade fast vi stannat med flit. Ensamma fast vi valt ensamheten. Vi häpnar över alltings otillräcklighet när vi sedan länge konstaterat den. Vi är raka hycklande varelser med en fot kvar och en halvvägs över gränsen. Vi är mitt i steget. Halvvägs in i framtiden och kvar i dåtiden.

 

Tiden kan bara gå framåt. Den måste gå framåt. Det är villkoret för allt. Trots det känner vi hur den inte borde finnas. Hur dess arbete är djupt provocerande för alla tankar. Vi känner inte tiden. Vi tror vi gör det men det är en falsk vänskap. Vi vill så gärna tro att vi kan undvika dess grepp. Undslippa dess tunga dova hand. Vi är ju allt det hala! Vi är teflonbelagda tankar och nödutgångar! Vi vill inte inse hur små vi är! Hur maktlösa och patetiska vi är! Hur äckliga! Vi vill se allt i sanningen. (Ständigt detta prat om sanningen). Ni högaktar inte sanningen! Det finns ingen sanning hör jag er säga! Det finns inget objektivt perspektiv. Tiden förvränger allt, hör jag er säga. Men det är helt enkelt inte sant. Det finns en sanning och dess ord är skrivna i bokstäver av guld. De lyser upp allt annat. De lyser upp de tomrum där tiden, där evigheten kastar mörka skuggor. De visar vägen. Det spelar ingen roll vad de säger. De kan vara rent nonsen. De ÄR rent nonsens. Men de är sanna! Just därför att de så markanta i kontrast till allt annat.

 

Ta en kniv och skrapa bort det hölje av metall som omgärdar dig. Känn hur metallen försvinner in fina flagor. Hur du när du blottas kan känna musiken igen. Hur kylan kryper in i dig. Hur du lever! Hur varenda bit av dig är en del av den andra. Hur dina tankar är i din kropp. I dina tår. I ditt kön. I dina naglar. Känn hur du finns till. Du är här! Du är här och ingen annanstans! Kasta alla gamla kroppar. Skär sönder all hud och hår som döljer synfältets zenit. Låt dina tankar vara sanna och rena. Glöm alla! Glöm allt! Finn dina tankars sanna kropp. Den riktiga som gör dem rena. Låt inte dig längre begränsas av det. Se vart den gröna skylten hänger, var medveten om den och ignorera den sedan fullständigt. Gå trapporna upp och ned tills dina ben inte längre bär. Se röken men andas frisk luft. Se paniken men låt den inte sprida sig. Behåll den i dina fötter som om dina fötter plaskat runt i ett bad av tjock olja. Låt den inte rinna ned i tankar. Låt den finnas men inte att spela sin roll.

 

Öppna dörren. Det finns ingen på den andra sidan. Häng över kanten och se botten där allt tar slut. Kolla upp och se taket. Den kortaste vägen är rak men omöjlig. Varje trappsteg är vem du är! Varje trappsteg är en chans att börja om. En chans att se tomrummet på ett annat sätt. Kväv dig! Låt tyngdkraften ta dig dit du ska. Var inte så jävla rädd. Skynda men ha inte bråttom. Åh, försvinn inte. Stanna kvar. Stanna hos mig. Lyssna inte på vad dem säger. Det finns ingen anledning att gå. Jag kan ta hand om dig. Jag kan torka dina tårar. Jag lovar. Jag älskar dig. Du är så fin. Försvinn då! Dö! Du äcklar mig! Varje liten tanke hos dig äcklar mig! Du är falsk och ytlig! Du betyder ingenting för mig. I-N-G-E-N-T-I-N-G! Jag vill se dig brinna. Jag vill se ditt kött gå om intet och jag vill älska dig. Jag vill känna lukten av ditt brända kött och äta din kropp. Jag vill att du ska veta vem jag är. Jag vill veta om du älskar mig då. Om du älskar mitt innersta väsen. Om du kan se hur tom jag är och ändå kolla in i mina ögon. Om du kan ligga naken intill mig och höra mig berätta om hur jag dog och kom tillbaka. Om du kan låta mig smeka din hud medan jag berättar hur mycket du äcklar mig. Jag vill att du ska älska mig. Jag vill att du ska vara min. Bara min. Jag vill se allt utanför försvinna. Allt brinna och alla våra tankar föröka sig och bli samman.

Vinter

Han satt vid köksbordet och blickade tvärs igenom sin bleka reflektion och ut genom rutan. Snöflingorna yrde omkring och föll in allt snabbare takt ned över det redan existerande vita täcket. Minus 10 grader, blått skymningsljus och nedtyngda grangrenar. Under äppelträdet var det fullt med avtryck,som blev allt svagare men inte längre några äpplen.

Han vände åter blicken inåt, tog en slurk ur sin kaffekopp och sjönk ned med armbågarna på bordet. Vintern öppnade alltid upp ett hål inom honom, ett slukhål,där en fångad fot snart blev till en hel kropp, en hel tankevärld. Han reste sig upp och gick ut i badrummet. Stänkte kallt vatten i ansiktet och betraktade sig själv. Han började bli gammal. De gråa hårstråna hade hopat sig i klungor i tinningarna och hela ansiktet hade börjat sjunka ihop. Ögonen bar inte längre något hopp, inte nån ungdomlig entusiasm. Precis som håret hade de bleknat, en nyans i taget tills de var färglösa.

Allt som kunde sagts

Jag tänker att allra värst är det jag aldrig sa. Inte det jag faktiskt lyckades få ur mig, utan alla otaliga stavelser som fastnade på tungan. Jag tänker på alla känslor som stannade kvar i sin kammare, de som växte till monster i skuggorna. Just de är det tänker jag på. Och jag undrar vad som fick vissa ord att dansa och andra att dö? Vad som fick vissa känslor att spelas ut och andra att torka ihop?

Jag tänker på våren. På böljande hav av blåsippor. På grönska och på varma plåttak. Jag tänker på den dag när allt är fritt. På den dag när allt som kunde sagts äntligen får sägas.

Kvistar brister

Två stycken rader om två och två, fulla med huvuden.

Dekapiterade huvuden. Svävande huvuden. Trasiga huvuden. Hela huvuden. Lyckliga huvuden. Små ben som vilar som torra kvistar på kudden framför.

Muskulösa grovt virkade armar som hissas ut ut öron och famlar efter ren luft.

Fosterarmar. Fosters armar, slår och slår och slår på rutorna.

Och kvistar ligger som ett glasöga bland blindkäppar.

Reflexer som blänker som, reflexer. Två stycken tungor i örat.

Kvistar brister. Reflexen mattas.

Kärlek

Varje enstaka liten droppe kärlek som lämnas i orörd kvar i hjärtat växer tills dess skugga förgiftar varje slag.

En pojke.

En liten pojke ligger tvärs över de båda sätena,halvt om halvt i mannens knä. Hans fötter är bara och mannen håller dem i sin hand. Jag tycker det ser så fint ut. Jag kollar på de bara små fötterna och jag tänker att vart än den lilla pojken än väljer att gå så kommer mannen att finnas där. Han kommer se till att det alltid finns fast mark under dem. Om de i ett ögonblick av oaktsamhet skulle slinta och tappa bort sig, därute i världen, då kommer mannen att finnas där. Han kommer fånga dem, och ge dem uppskov. Långt innan de blir skeva och onda och han kommer vänt att styra dem rätt.

Barnets huvud vilar tungt i den ena av mannens ärgade handflator. Den korpsvarta kalufsen ligger och skvalpar som ett fjäderdun i handflatans skuggor. Nåt fast och greppbart vilande under den tärda hand som gått över både gränser och löften. En hand som gång efter gång känt efter konturer i mörkret. Som har letat förgäves efter en plats att börja om.

 

Det är fullt på bussen. Alla platser är fyllda, och luften är kvav stirrig av fläktarnas varma surr. Strax bakom pojken och hans pappa sitter en kvinna. Hon kollar på pojken med samma blick som mannen. Hon lyser upp och livet rinner till i hennes ådror och gör henne ung på nytt när hon ser hur fridfullt pojken sover. Hon har ett ärr strax under sitt ena öga, som om hon i sista ögonblicket vänt bort från något fruktansvärt och räddat sin syn. Hon kollar på barnet och genom glipan mellan sätena, och skuggorna döljer hennes ansikte.

 

Hon sträcker fram sin hand och lägger den på mannens axel. Deras blickar möts och man kan ana, man kan ana att det är vad det är som håller dem vid liv.

Brutna

Två stycken rader om två och två, fulla med huvuden.

Dekapiterade huvuden. Svävande huvuden. Trasiga huvuden. Hela huvuden. Lyckliga huvuden. Små ben som vilar som torra kvistar på kudden framför.

 

Muskulösa grovt virkade armar som hissas ut ut öron och famlar efter ren luft.

Fosterarmar. Fosters armar, slår och slår och slår på rutorna.

Och kvistar ligger som ett glasöga bland blindkäppar.

 

Reflexer som blänker som, reflexer. Två stycken tungor i örat.

Kvistar brister. Reflexen brusten.

Skärvor våta. Entropin ökar.

Ögon slutna.

Hennes ögon var slutna och han kollade på dem. De var det vackrast han sett. Han vill låta sin hand smeka hennes kind och det var med stora ansträngningar som han kunde förvägra sig denna impuls. Hon andades varsamt och han fanns sig själv fascinerad av rytmen. Han drogs in i den. Andades samma andetag. Hon var nästan ännu vackrare än i vaket tillstånd. Nu var det inte det livfulla minspelet eller hennes små leenden och gester som drog utan en mer avmattad stilla skönhet. Förmodligen var det ögonen. De var inte längre fulla och stora. Inte varma och strålande. De var dolda och allt bakom dem var dolt. Det fanns ingen chans att ta del av det och det både skrämde honom och gjorde honom uppspelt, allt på samma gång. Han ville nästan väcka henne bara för att få slut på det långa ögonblick som uppstod efter insikt och fram till den stunden då hon åter skulle vara full av intryck.

Som en hund.

Platt,

på dörrmattan. Livrädd. Skall är,

allt mindre

Ligg kvar,

hemska djur. Skäms, för den du är!

Skäms, för

människan, tvingas genomlida.

 

All kärlek,

köpte jag utan att betala. Värdelös,

inget värd.

En katt,

går förbi. Utan, att sjunka genom sanden.

Utan, att

falla, blöta ögon.

Ett hjärta

Vi sjunker ned i ett främmande bröst,

och mitt i huvudet.

slår plötsligt. Ett hjärta.

Rakt igenom varje tanke,

 

 

Mörkret sluter sig oundvikligen,

det har inget val.

Och allt som inte sagts är då störst,

och allt var illusion.

Storm &/eller Klar himmel

Mina herrar och damer, låt mig presentera. En film.

Söndagsmiddag

Det finns tre säkra sätt att slippa och två av dem är inte ens i närheten av att vara rimliga. Det rör sig trots allt bara om en evighetslång middag med ständiga hån,klyschor och överförfriskade släktingar staplade på varandra i en salig blandning av grotesk självömkan och självförnekelse. Projektion,huvudrätt och nåt sött till kaffet. Och eftersom vi varken ser ut att inom den allra närmsta framtiden vare sig närma oss någon sorts apokalyps eller bli invaderade av nåt utomjordiskt hot med laserpistoler och människoförakt, så är det enda rimliga alternativet att bita tag i äpplet med ett fast bett och spotta ut skiten i en fontän över alla tallrikar och gubbjävlar. Göra det allra bästa av det vi har fått att jobba med helt enkelt. Det är antingen det eller att att blåsa bort hjärnan med en stadig hagelskur. Problemet är dock att jag trivs väldigt bra med livet i stort, sånär förutom på dessa söndagar, och ni vet vad de säger; Ibland måste situationen bli sämre innan den kan bli bättre. Jag känner bara att jag vill påpeka en sak till. Jesus när han led där på sitt kors hade förmodligen inte tvekat en sekund om han hade haft en laddad dubbelpipig Remington inom räckhåll. Det är betydligt lättare att vända andra kinden till om ens hjärna är en fläck på tapeten bakom.

Fråga mig inte varifrån hon har fått iden att alla måste vara så satan nöjda och glada hela tiden. Hennes föräldrar är riktiga surkart så det kan inte gärna vara från dem. Jag trodde egenskaper hoppade över en generation när jag var yngre,fråga min inte varför, men kanske är det så. Jag har dock svårt att se mina barn någonsin bry sig om någon annan än sig själva. Det kan ju i och för sig vara för att de inte existerar (och aldrig kommer att göra heller för den delen). Jag tillskriver det till nån exotisk mental sjukdom, schizofreni, borderline, eller nåt sånt. Något i den stilen. Normalt är det i vilket fall inte.

dravel

Hon tog hans hand i sin och ledde honom ned till strandkanten. Det var en vacker kväll. Solen sjönk ned i havet och spred en rodnad genom vattenmassa. Det var så gott som vindstilla. Endast några få krusningar störde den annars spegelblanka vattenytan. Hela stämningen andades av harmoni och en fridfull värme. Det fanns en värme i allt som där existerade. Sanden, de avslitna bitar tång och grenar som spolars upp på stranden, till och med i deras kroppar.Detta trots att det faktiskt var ganska kyligt i luften.

De bar båda tunna vita kläder av linnen från topp till tå. De kollade på varandra och utan att öppna sina munnar och låta den andra veta genom vibrationerna så tog de av sig sina kläder och började vada ut i vattnet. De höll varandras händer hårt. Nästan krampaktigt trycktes de två separerade delarna samman. De enades och värmen exploderade runt omkring dem. Deras blod flöt ut över de vita sandkornen. Det flöt samman med vattnet. Ändrade dess färg tills det var rött och hade samma färg som våren. ”Ta min hand” stammade han. ” Ta min vita hand”.

De vadade längre och längre tills det bar dem. Tills de okontrollerat flöt omkring utan nåt fotfäste. De var ensamma. Övergivna, men utan att känna sig som annat än välsignade. Deras tunna kroppar smälte ihop. Ben blev till sensationer. Tunn hud blev till deras enda verklighet. Deras enda hinder.

”Kolla på mig” sa han med en viskande röst och såg på henne. Hon såg på honom. ”Jag älskar dig” sa han. Hon kollade på honom. ” Detta är inte min verklighet” sa hon och kastade sig bort från honom. ” Han viskade ”Havet är rött”. Hon började sjunka. Först långsamt och sedan allt snabbare. Han fick panik. Han dök ned under ytan. Först på chans och sedan mer målmedvetet. Han försvann från allt. Han ville bara stanna. Hon sjönk till hon nådde botten. Tills ett helt hav fanns mellan dem där det förut bara funnits hud. En del blå och kall och en röd och varm.

Grilla

Det finns fler neuroner, eller hjärnceller, i hjärnan än vad det finns elementarpartiklar i hela det kända universum. Det är fruktansvärt många celler, ofattbart många rent av. Och dessutom, som om det inte vore nog så finns det över hundratusen olika sorters sådana här celler. Alla med olika expertiser. Några bearbetar synintryck, andra hörsel, och de allra flesta har flera områden som den verkar inom. Det finns en särskild grupp som simulerar omvärldens skeenden. När du rör din hand och jag ser det så uppför sig dess spegelceller på samma sätt som om jag skulle röra min egen hand. Det enda som skiljer sig är att när du rör din hand kommer det ingen signal från nerverna in mina muskler och min hand fortsätter vara stilla. Människor med amputerade lemmar kan känna beröring i något som inte finns bara genom att se på hur en annan människa blir det. På detta sätt är vi alla sammankopplade. Vi kan med lite fantasi sägas vara en del av en enda stor organism. Även djuren tillhör denna organism då också dem har dessa spegelceller. Vi är ett. Det enda som skiljer oss åt är en samling hämnande signaler från djupet inom våra egna kroppar.

De spände fast honom på den kala britsen och stoppade den gummibeklädda klossen mellan hans käkar. Han bet ihop kring den glatta ytan och spände fingrarna hårt runt lädertamparna. Strömmen slogs på och hela kroppen spändes som en irriterad fjäder. Strömmen slogs av. Han låg stilla. De såg honom ligga där stilla. De såg hur ryckningarna fortplantade sig genom kroppen som hos en abborre i andnöd. Inget kunde vänja en vid den synen. Inget kunde få en att förlika sig med det hemska sammanbitna minspel som rörde sig mellan ögon och mun. Allra helst ville de titta bort. Bara för en stund blicka ut genom fönstret och låtsas att lukten som spred sig i rummet kom från en nytänd grill och inte från en personlighet som brunnit bort.

Nej!

När jag tänker efter så är ingenting egentligen annorlunda. Det är precis som det alltid har varit, men med ett stort undantag. För nu vet jag! Jag vet! Det är en önskan som äntligen slår in och ett hopp som dör ut. En gång för alla. Steget är taget och hur mycket jag än vill kan jag inte få tillbaka till hur jag såg på livet innan. Det är omöjligt att glömma nåt sånt här.

Hej då! Hej då,och välkommen? Ja,jag tror det. Välkomna allihopa! Trevligt att äntligen få träffas. Jag har hört som mycket om er. Allt faktiskt. Det är jag som är idag, kanske har ni nåt ni vill säga mig? Nåt råd eller nåt som kan hjälpa . Jag är det ni gjort, hela dagen. Ända tills nästa dag gryr och vi bli han.

Det är fortfarande märkligt, men jag tror vi kommer bli lyckliga. Alla jag.

Den vackraste jag haft att visa upp.

Min mor har ett rum där hon förvarar alla de saker som hon är extra rädd om. Där inne står sida vid sida handmålade serviser, designglas, och skålar med exotiska former i ett gammalt vackert träskåp med glasdörrar. Alltsammans arrangerat minutiöst med växter och andra prydnader som fond, planerat in i minsta detalj för att kunna tåla allmän beskådan. Hon är så finurlig min mor att hon har sett till att det dessutom är det allra första man ser när man kommer in innanför dörren, och dessutom har hon målat hela rummet i bländande vitt så att skåpet med sin vackra design och utsökta ornament verkligen ska sticka ut. Så att det verkligen ska fånga alla besökares uppmärksamhet, och underhålla deras blickar.

Jag kommer ihåg hur mycket jag hatade det här rummet när jag växte upp. För det första fick jag aldrig vara därinne och leka, vilket i och för sig jag kan tycka såhär i efterhand inte var så konstigt. Jag var inget lugnt stillasittande barn och jag hade lätt kunnat lämnade det där vita rummet bakom mig som ett svart kaos på bara några få ögonblick. Och kanske just därför låg det alltid en lockelse vilande över rummets innehåll , för att man aldrig riktigt fick tillträde. Jag stod utanför och kollade nyfiket på hur det blänkte av vitt porslin och hur vackert kristallglas kastade regnbågsmönster över väggarna. Alltid så pass långt ifrån att jag ville komma närmre och se de detaljer som man inte kunde se från dörren. Alla misstag som glasdörrarna förvanskat till helhet. Jag ville öppna dörrarna och se vad som fanns därinne med mina egna ögon. Trots det och trots att jag egentligen inte visste riktigt vad det var hon förvarade i sitt skåp så var jag fascinerad över hur mycket fint hon verkade ha samlat på sig och jag kunde inte hjälpa att känna en slags stolthet över det.

En dag följde jag med min mor på loppmarknad. Jag var fortfarande bara barnet och när jag såg en stor vas med iögonfallande kalejdoskopiska mönster på så visste jag att den var jag tvungen att ha. Jag skramlade med veckopengen genom det tunna ficktyget, och jag hade tur, jag hade precis så mycket att det räckte. Jag var så otroligt stolt över den där vasen. Äntligen skulle mamma och alla andra kunna se mig i samma strimma av ljus, i samma
sken som mamma.

Inte bara de närmsta dagarna och veckorna utan under hela min uppväxt till och långt bortom det så älskade jag den där vasen. Jag växte samman med den. Under tonår och svåra år blev den något jag kunde lita på. En tröst i ensamheten. En knyten näve i tystnad mot alla elaka ord. En konstant i en kaotisk värld. En trygghet när allt annat var svart.

Det första jag gjorde när jag flyttade hemifrån var att ge vasen sin alldeles egna speciella plats i mitt nya hem. Högst upp på översta hyllan placerade jag den, som på en kungatron ute i det fria. Jag ville att alla skulle kunna se den. Jag till och med skröt om den så fort jag fick chansen. Jag beskrev den och såg hur folk fick nåt drömskt i sina blickar när jag berättade om hur vacker den var. Hur de blev lyckliga av att veta att den existerade.

En dag var jag mer nedstämd än vanligt. Jag hade legat i min säng hela dagen och blivit sådär seg i både tankar och kropp som man bli av för mycket vila och för mycket mörka tankar. Jag bestämde mig efter en lång startsträcka och en bra stunds kvidande för att resa mig upp och gå ut till det andra rummet och kolla på vasen. För att få mig att må lite böttre och för att muntra upp mig själv med dess vackra sken. Påminna mig själv att jag ju faktiskt trots allt alltid skulle ha den i min ägo. Det kunde ingen ändra på.

Jag kan inte ha stått där särskilt länge, högst några minuter när plötsligt vasen tillsynes oförklarligt kom farande från sin plats och slog i golvet med förödande kraft. Överallt omkring mig låg det fina flarn av krossat porslin. En dimma av vad som hade varit. Nedkilat mellan mattans fransar. Över parkettgolvet. Över hela den matta bokhyllan. Överallt Det spreds en unken instängd lukt inom mig och i rummet som fick mig att kväljas. Jag fick anstränga mig till mitt yttersta för att lugna magen och tankarna och bibehålla fattningen. Jag såg mig omkring och upptäckte att allt var borta. Ingenting var kvar. Allt jag var hade på några sekunder upplösts till en dimmig sörja av krossat porslin och frän lukt av verklighet. Och ändå kände jag mig på något märkligt sätt lättad. Jag visste att alla krav var borta och att det var just här i just denna stund som jag antingen tog slut för gott eller som verkligen blev till. Som jag på något sätt äntligen skulle bli fri.