Nyfikenhet

”Jo men det ska bli trevligt”. Tonsatt tondövhet. Orden en spiral av elektriska impulser. Trevligt var ordet. Hur jävla dum får man bli. Hon suckade åt sin egen oförmåga att förmedla den för tillfället aktiva tanken. En hel samling faktiskt fästa i samma ursprung; hon hade börjat bry sig. ”Jo, jo men det ska det blir. Det ska bli väldigt trevligt” han betonade det förstärkanden förledet med flit för att spela ut sin egen reaktion mot hennes. Travesti och tandvärk. Alarmerande amnesti för andhämtning. Hela jävla skärmen svettig. En annan sorts friktion mot huden. Hur mycket krävs för en fuktskada? En bubbla under glasrutan och den faktiska skärmen, det förmedlande elementet orört. ”Jag har längtat efter att få träffa dig…” varför sa jag så? Vem säger så? Amnesi, avarten av personlig insikt. Hon kände hur blodet flödade upp till huden runt ansiktet. Inte stegvis, allt på en gång, etta eller nolla i sanslös skiftning. En pendelrörelse mellan total förvirring, skam och lättnad. ”Det har jag med. Verkligen. Det var väldigt länge sedan jag såg fram emot något på detta sätt.” Nyfikenheten satt i grannen. Oförmåga att låta de nedre delarna av kroppen vara ostörd. Fötterna spinna in sig själva i täcket. 

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Suckande

Den suckande sfären. De arbetsskygga fåtalet. Tramset. Patrasket. Kärt barn har många namn tänkte hon och iakttog deras konversation. Utan att höra vad de sa, med bara läpparna som guide såg de ut att prata om någon som inte befanns sig i närheten. Rörelserna var för yviga och detaljerade för det. Igenkänningen, skulle kunna trigga en konfrontation och hon hade inte brännmärkt dem som den typen av människor som gillar sådana. En alldeles egen kategori. Det var vad de förtjänade. Inte bara insyn, utan även, avsky. Maskinparken var egentligen inte speciellt högljudd. Betydligt mindre än vad man kunde förvänta sig faktiskt. Man kände sig liten. Mindre än produkten. Det är bra märkligt ändå att det ska krävas dessa kolosser för att skapa något så litet. Egensinnigt. Hon kunde inte finna den logiska rimligheten i att en specialisering på individuella sysslor kunde skapa en effektivare produktion än att samma händer formade från start till mål. Hon visste det var sant, men fann det paradoxalt. Veridical paradox. Nu skrattade de igen. Samtalet var fullt av tjuvnyp och narrspel. En trotsande ton mot den tysta överenskommelsen om respekt och jämlikhet. Maskinerna stod stilla i deras del av hallen. Hon tänkte att även de förmodligen lyssnade. Avtalsbrytare och alliansbytare. Den hycklande människan. Den svagsinta svinhunden. Hon lade inte märke till vad händerna gjorde längre. Det hade hon inte gjort sedan hennes första vecka. Ofta innebar arbetet inte ens någon interaktion, bara passiv observation. Det var en del av oket. Ingen tid passerar så sakta som den man iakttar. Klockan var mycket. Mitt i natten. Två hammare plomberade med tinnitus. Hörde hon en ton? Nä! bara samma monotona skrammel som vanligt.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Reditus

Hej! En återkomst är i vardande. Har inte besökt denna plats på flera år. Tror sista gången jag skrev och postade något här var runt 2010. Sju långa år sedan. Det är ju en mindre evighet. Utan att låt för gammal, och allt för livserfaren så vågar jag påstå att livet ofta kommer i vägen för hur vi vill leva detsamma. Så är i alla fall fallet här. Jag har inte slutat skriva men valt att hålla det för mig själv. Framförallt få annan form då all denna tid ägnats åt andra intellektuella övningar, vilket lämnar lite tid över till någon seriös ordkavalkad. I tankarna har mycket dock arbetats fram som jag vill ska finnas i form av tecken mot vit bakgrund. Mest för min egen skull. Kommer delta i de övningar som finns att hitta på skrivpuffen(rekommenderas starkt för den som vill få en knuff i rätt riktning). Väl mött! /P

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Dörrarna öppnas och jag går in in den lilla lobbyn. Jag ser en nummerskylt,tar en kölapp och sätter mig ned och väntar på min tur. Jag bläddrar genom några gamla tidningar med bilder på kändisar som vimmlar. Jag tar upp ytterligare en tidning full till bredden med korsord och stickbeskrivningar innan jag ger upp,lutar mig tillbaka och sluter ögonen.

 

Innan jag vet ordet av ropar en myndig röst ut mitt nummer och jag håller tafatt upp min lapp och börjar gå fram mot disken. ”Namn?” säger kvinnan utan att märkbart verka bry sig om artigheter. Jag säger mitt namn och kollar ned på pappret hon har skjutit fram på framför mig på disken. ” Fyll i det här och gå sedan till väntrum A” säger hon i samma barska ton som innan och utan att göra en ansats till att fånga min blick. Jag kollar ned på pappret och börjar skriva. De vill att jag ska uppge en rad uppgifter på förumläret. De flesta av ganska logisk karaktär såsom personnummer och orsaken till mitt besök. Som sagt självklara punkter. Mitt ibland alla dessa normala frågor finns det dock något som genast fångar min blick oc som gör att jag funderar på att bara lämna pappret där på disken och så snabbt som möjligt gå ut genom samma dörrar som jag kom in igenom.

 

Jag fyller snabbt i formuläret och beger mig sedan enligt en rad skyltar som hänger ned från taket bort mot väntrum A. Det är tomt och jag slår mig ned på en stol intill väggen och tar upp en tidning från bordet som står bredvid. Jag bläddrar snabbt igenom den och gör likadant med ett antal till innan jag i botten av en hög hittar en populärvetenskaplig tidning som jag gillar. Jag läser medvetet artiklarna sakta för att få tiden att gå snabbare. Jag betonar varje bokstav högt för mig själv och lusläser bildtexter och fotnoter. En artikel om avlägsna solsystem och möjligheten till liv i dessa fångar min fantasi. Utan att jag märker det sjunker jag ned i mina dagdrömmar och börjar föreställa mig dessa varelser. Jag ligger på marken på en blommande äng och ser hur två månar syns som spöklika konturer på himmlen. Jag vänder mig om för att berätta att nåt är fel, för att varna min vän, men när jag vänder mig om är hon borta och en varelse som jag knapp kan urskilja från omgivingen frå mig att vakna till och drömmen att lsuta i en rad hastiga hjärtslag.

 

En sköterska står framför mig och upprepar märkbart irriterad mitt namn. ”Ja”, svarar jag lätt mumlande och hon börjar gå bort längs korridoren. Jag skyndar mig upp, fortfarande skakad av det snabba uppvaknadet och följer efter henne. Hon stannar,drar sitt kort och visar mig sedan in i ett möblerat rum. ” Du kan vänta här. Det kommer snart någon och hjälper dig” säger hon och ger sig sedan av lika snabbt som hon kom.

 

Jag sätter mig i en fåtölj som står lutad mot väggen längst bort i rummet och ser hur sköterskan med fast handlag går och hur hon stänger dörren efter sig med en metallisk stöt. Det ser hemtrevligt ut, inte som jag hade trott. Det finns gardiner med små röda blommor på och alla möbler är i trä. I ena hörnet står ett stort skrivbord och en bokhylla full med böcker. Det ligger en hög med papper prydligt staplade i mitten på skrivbordet, och precis bredvid ligger den ett enstaka ark med en penna tvärs över sig. Gardinerna täcker fönstret och jag drar isär dem en aning för att släppa in lite ljus i det dimmiga rummet. Det är dock lönlöst. Fönstret är en kuliss allt som finns bakom rutorna är en solid betongvägg som stirrar misstänksamt på mig när jag kika fram bakom tygstycket. Jag går fram till bokhyllan och läser längs bokryggarna. Det är mest facklitteratur. En rad böcker av män vars namn jag knappt kan uttala i mina tankar och inskjutet lite här och var finns det pretentiösa diktsamlingar och romaner, allt med nån form av anknytning till det övriga. Jag bläddrar igenom en diktsamling vars titel jag känner igen. Läser några rader som flyter ihop och ger mig en antydan till spänning över tinningarna. Jag går tillbaka och sätter mig i fåtöljen igen. Denna gång sjunker jag ned djupare i den och slappnar av. Det är en bekväm fåtölj av äldre snitt, mjuka former och dekarationer av nåt lackerat trä längst ut på de båda armstöden. Jag sluter ögonen och försöker slappna av ytterligare. Jag känner hur tyst det är. Det vilar en sån tystnad som är öronbedövande över hela rummet. En spänning som genomsyrar alla fibrer i förväntan inför den stora stormen.

 

Väntrum röster utanför kan inte fly ser allt som görs men är oförmögen att ändra räddning död desperat gråt kvävda skrik hes

Lämna en kommentar

april 1, 2013 · 9:38 e m

Sorgen är ett regntungt täcke över mina tankar. Över alla tankar. Hela verkligheten är draperad med ett tunt lager av bitter bla bla. Alla letar efter den där blinkande gröna skylten som visar var nödutgången är. Men ingen hittar den. Det är mörkt överallt! Vi är ensamma! Människor ramlar över varandra. Snubblar omkring bland alla tusentals kroppar. Och ingen ser! Ingen ser vart de är på väg. Skylten har smält in i dimman som är världens sanna budskap. Den vill inte bli hittad. Ingen får fly. Vi är flugor under ett smutsigt dricksglas. Vi yrar omkring i den tunna luften i mönster av allt mer kringliga bokstäver och siffror. Ett ynka litet korn är tillräckligt för att vi ska tro att vi är fria. Vi är inte fria! Vi är fångade här! Vi har tårar som rinner omkring våra sköra bita kroppar, en beläggning av teflon som gör oss hala. Som gör att ingenting fastnar. Döda kroppar. Det är vad vi är. Döda våta ensamma kroppar. Himla kroppar störtade från tron till jord. Vi känner oss lämnade fast vi stannat med flit. Ensamma fast vi valt ensamheten. Vi häpnar över alltings otillräcklighet när vi sedan länge konstaterat den. Vi är raka hycklande varelser med en fot kvar och en halvvägs över gränsen. Vi är mitt i steget. Halvvägs in i framtiden och kvar i dåtiden.

 

Tiden kan bara gå framåt. Den måste gå framåt. Det är villkoret för allt. Trots det känner vi hur den inte borde finnas. Hur dess arbete är djupt provocerande för alla tankar. Vi känner inte tiden. Vi tror vi gör det men det är en falsk vänskap. Vi vill så gärna tro att vi kan undvika dess grepp. Undslippa dess tunga dova hand. Vi är ju allt det hala! Vi är teflonbelagda tankar och nödutgångar! Vi vill inte inse hur små vi är! Hur maktlösa och patetiska vi är! Hur äckliga! Vi vill se allt i sanningen. (Ständigt detta prat om sanningen). Ni högaktar inte sanningen! Det finns ingen sanning hör jag er säga! Det finns inget objektivt perspektiv. Tiden förvränger allt, hör jag er säga. Men det är helt enkelt inte sant. Det finns en sanning och dess ord är skrivna i bokstäver av guld. De lyser upp allt annat. De lyser upp de tomrum där tiden, där evigheten kastar mörka skuggor. De visar vägen. Det spelar ingen roll vad de säger. De kan vara rent nonsen. De ÄR rent nonsens. Men de är sanna! Just därför att de så markanta i kontrast till allt annat.

 

Ta en kniv och skrapa bort det hölje av metall som omgärdar dig. Känn hur metallen försvinner in fina flagor. Hur du när du blottas kan känna musiken igen. Hur kylan kryper in i dig. Hur du lever! Hur varenda bit av dig är en del av den andra. Hur dina tankar är i din kropp. I dina tår. I ditt kön. I dina naglar. Känn hur du finns till. Du är här! Du är här och ingen annanstans! Kasta alla gamla kroppar. Skär sönder all hud och hår som döljer synfältets zenit. Låt dina tankar vara sanna och rena. Glöm alla! Glöm allt! Finn dina tankars sanna kropp. Den riktiga som gör dem rena. Låt inte dig längre begränsas av det. Se vart den gröna skylten hänger, var medveten om den och ignorera den sedan fullständigt. Gå trapporna upp och ned tills dina ben inte längre bär. Se röken men andas frisk luft. Se paniken men låt den inte sprida sig. Behåll den i dina fötter som om dina fötter plaskat runt i ett bad av tjock olja. Låt den inte rinna ned i tankar. Låt den finnas men inte att spela sin roll.

 

Öppna dörren. Det finns ingen på den andra sidan. Häng över kanten och se botten där allt tar slut. Kolla upp och se taket. Den kortaste vägen är rak men omöjlig. Varje trappsteg är vem du är! Varje trappsteg är en chans att börja om. En chans att se tomrummet på ett annat sätt. Kväv dig! Låt tyngdkraften ta dig dit du ska. Var inte så jävla rädd. Skynda men ha inte bråttom. Åh, försvinn inte. Stanna kvar. Stanna hos mig. Lyssna inte på vad dem säger. Det finns ingen anledning att gå. Jag kan ta hand om dig. Jag kan torka dina tårar. Jag lovar. Jag älskar dig. Du är så fin. Försvinn då! Dö! Du äcklar mig! Varje liten tanke hos dig äcklar mig! Du är falsk och ytlig! Du betyder ingenting för mig. I-N-G-E-N-T-I-N-G! Jag vill se dig brinna. Jag vill se ditt kött gå om intet och jag vill älska dig. Jag vill känna lukten av ditt brända kött och äta din kropp. Jag vill att du ska veta vem jag är. Jag vill veta om du älskar mig då. Om du älskar mitt innersta väsen. Om du kan se hur tom jag är och ändå kolla in i mina ögon. Om du kan ligga naken intill mig och höra mig berätta om hur jag dog och kom tillbaka. Om du kan låta mig smeka din hud medan jag berättar hur mycket du äcklar mig. Jag vill att du ska älska mig. Jag vill att du ska vara min. Bara min. Jag vill se allt utanför försvinna. Allt brinna och alla våra tankar föröka sig och bli samman.

Lämna en kommentar

april 1, 2013 · 9:35 e m

Vinter

Han satt vid köksbordet och blickade tvärs igenom sin bleka reflektion och ut genom rutan. Snöflingorna yrde omkring och föll in allt snabbare takt ned över det redan existerande vita täcket. Minus 10 grader, blått skymningsljus och nedtyngda grangrenar. Under äppelträdet var det fullt med avtryck,som blev allt svagare men inte längre några äpplen.

Han vände åter blicken inåt, tog en slurk ur sin kaffekopp och sjönk ned med armbågarna på bordet. Vintern öppnade alltid upp ett hål inom honom, ett slukhål,där en fångad fot snart blev till en hel kropp, en hel tankevärld. Han reste sig upp och gick ut i badrummet. Stänkte kallt vatten i ansiktet och betraktade sig själv. Han började bli gammal. De gråa hårstråna hade hopat sig i klungor i tinningarna och hela ansiktet hade börjat sjunka ihop. Ögonen bar inte längre något hopp, inte nån ungdomlig entusiasm. Precis som håret hade de bleknat, en nyans i taget tills de var färglösa.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Allt som kunde sagts

Jag tänker att allra värst är det jag aldrig sa. Inte det jag faktiskt lyckades få ur mig, utan alla otaliga stavelser som fastnade på tungan. Jag tänker på alla känslor som stannade kvar i sin kammare, de som växte till monster i skuggorna. Just de är det tänker jag på. Och jag undrar vad som fick vissa ord att dansa och andra att dö? Vad som fick vissa känslor att spelas ut och andra att torka ihop?

Jag tänker på våren. På böljande hav av blåsippor. På grönska och på varma plåttak. Jag tänker på den dag när allt är fritt. På den dag när allt som kunde sagts äntligen får sägas.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized