Bloggarkiv

Dörrarna öppnas och jag går in in den lilla lobbyn. Jag ser en nummerskylt,tar en kölapp och sätter mig ned och väntar på min tur. Jag bläddrar genom några gamla tidningar med bilder på kändisar som vimmlar. Jag tar upp ytterligare en tidning full till bredden med korsord och stickbeskrivningar innan jag ger upp,lutar mig tillbaka och sluter ögonen.

 

Innan jag vet ordet av ropar en myndig röst ut mitt nummer och jag håller tafatt upp min lapp och börjar gå fram mot disken. ”Namn?” säger kvinnan utan att märkbart verka bry sig om artigheter. Jag säger mitt namn och kollar ned på pappret hon har skjutit fram på framför mig på disken. ” Fyll i det här och gå sedan till väntrum A” säger hon i samma barska ton som innan och utan att göra en ansats till att fånga min blick. Jag kollar ned på pappret och börjar skriva. De vill att jag ska uppge en rad uppgifter på förumläret. De flesta av ganska logisk karaktär såsom personnummer och orsaken till mitt besök. Som sagt självklara punkter. Mitt ibland alla dessa normala frågor finns det dock något som genast fångar min blick oc som gör att jag funderar på att bara lämna pappret där på disken och så snabbt som möjligt gå ut genom samma dörrar som jag kom in igenom.

 

Jag fyller snabbt i formuläret och beger mig sedan enligt en rad skyltar som hänger ned från taket bort mot väntrum A. Det är tomt och jag slår mig ned på en stol intill väggen och tar upp en tidning från bordet som står bredvid. Jag bläddrar snabbt igenom den och gör likadant med ett antal till innan jag i botten av en hög hittar en populärvetenskaplig tidning som jag gillar. Jag läser medvetet artiklarna sakta för att få tiden att gå snabbare. Jag betonar varje bokstav högt för mig själv och lusläser bildtexter och fotnoter. En artikel om avlägsna solsystem och möjligheten till liv i dessa fångar min fantasi. Utan att jag märker det sjunker jag ned i mina dagdrömmar och börjar föreställa mig dessa varelser. Jag ligger på marken på en blommande äng och ser hur två månar syns som spöklika konturer på himmlen. Jag vänder mig om för att berätta att nåt är fel, för att varna min vän, men när jag vänder mig om är hon borta och en varelse som jag knapp kan urskilja från omgivingen frå mig att vakna till och drömmen att lsuta i en rad hastiga hjärtslag.

 

En sköterska står framför mig och upprepar märkbart irriterad mitt namn. ”Ja”, svarar jag lätt mumlande och hon börjar gå bort längs korridoren. Jag skyndar mig upp, fortfarande skakad av det snabba uppvaknadet och följer efter henne. Hon stannar,drar sitt kort och visar mig sedan in i ett möblerat rum. ” Du kan vänta här. Det kommer snart någon och hjälper dig” säger hon och ger sig sedan av lika snabbt som hon kom.

 

Jag sätter mig i en fåtölj som står lutad mot väggen längst bort i rummet och ser hur sköterskan med fast handlag går och hur hon stänger dörren efter sig med en metallisk stöt. Det ser hemtrevligt ut, inte som jag hade trott. Det finns gardiner med små röda blommor på och alla möbler är i trä. I ena hörnet står ett stort skrivbord och en bokhylla full med böcker. Det ligger en hög med papper prydligt staplade i mitten på skrivbordet, och precis bredvid ligger den ett enstaka ark med en penna tvärs över sig. Gardinerna täcker fönstret och jag drar isär dem en aning för att släppa in lite ljus i det dimmiga rummet. Det är dock lönlöst. Fönstret är en kuliss allt som finns bakom rutorna är en solid betongvägg som stirrar misstänksamt på mig när jag kika fram bakom tygstycket. Jag går fram till bokhyllan och läser längs bokryggarna. Det är mest facklitteratur. En rad böcker av män vars namn jag knappt kan uttala i mina tankar och inskjutet lite här och var finns det pretentiösa diktsamlingar och romaner, allt med nån form av anknytning till det övriga. Jag bläddrar igenom en diktsamling vars titel jag känner igen. Läser några rader som flyter ihop och ger mig en antydan till spänning över tinningarna. Jag går tillbaka och sätter mig i fåtöljen igen. Denna gång sjunker jag ned djupare i den och slappnar av. Det är en bekväm fåtölj av äldre snitt, mjuka former och dekarationer av nåt lackerat trä längst ut på de båda armstöden. Jag sluter ögonen och försöker slappna av ytterligare. Jag känner hur tyst det är. Det vilar en sån tystnad som är öronbedövande över hela rummet. En spänning som genomsyrar alla fibrer i förväntan inför den stora stormen.

 

Väntrum röster utanför kan inte fly ser allt som görs men är oförmögen att ändra räddning död desperat gråt kvävda skrik hes

Lämna en kommentar

april 1, 2013 · 9:38 e m

Sorgen är ett regntungt täcke över mina tankar. Över alla tankar. Hela verkligheten är draperad med ett tunt lager av bitter bla bla. Alla letar efter den där blinkande gröna skylten som visar var nödutgången är. Men ingen hittar den. Det är mörkt överallt! Vi är ensamma! Människor ramlar över varandra. Snubblar omkring bland alla tusentals kroppar. Och ingen ser! Ingen ser vart de är på väg. Skylten har smält in i dimman som är världens sanna budskap. Den vill inte bli hittad. Ingen får fly. Vi är flugor under ett smutsigt dricksglas. Vi yrar omkring i den tunna luften i mönster av allt mer kringliga bokstäver och siffror. Ett ynka litet korn är tillräckligt för att vi ska tro att vi är fria. Vi är inte fria! Vi är fångade här! Vi har tårar som rinner omkring våra sköra bita kroppar, en beläggning av teflon som gör oss hala. Som gör att ingenting fastnar. Döda kroppar. Det är vad vi är. Döda våta ensamma kroppar. Himla kroppar störtade från tron till jord. Vi känner oss lämnade fast vi stannat med flit. Ensamma fast vi valt ensamheten. Vi häpnar över alltings otillräcklighet när vi sedan länge konstaterat den. Vi är raka hycklande varelser med en fot kvar och en halvvägs över gränsen. Vi är mitt i steget. Halvvägs in i framtiden och kvar i dåtiden.

 

Tiden kan bara gå framåt. Den måste gå framåt. Det är villkoret för allt. Trots det känner vi hur den inte borde finnas. Hur dess arbete är djupt provocerande för alla tankar. Vi känner inte tiden. Vi tror vi gör det men det är en falsk vänskap. Vi vill så gärna tro att vi kan undvika dess grepp. Undslippa dess tunga dova hand. Vi är ju allt det hala! Vi är teflonbelagda tankar och nödutgångar! Vi vill inte inse hur små vi är! Hur maktlösa och patetiska vi är! Hur äckliga! Vi vill se allt i sanningen. (Ständigt detta prat om sanningen). Ni högaktar inte sanningen! Det finns ingen sanning hör jag er säga! Det finns inget objektivt perspektiv. Tiden förvränger allt, hör jag er säga. Men det är helt enkelt inte sant. Det finns en sanning och dess ord är skrivna i bokstäver av guld. De lyser upp allt annat. De lyser upp de tomrum där tiden, där evigheten kastar mörka skuggor. De visar vägen. Det spelar ingen roll vad de säger. De kan vara rent nonsen. De ÄR rent nonsens. Men de är sanna! Just därför att de så markanta i kontrast till allt annat.

 

Ta en kniv och skrapa bort det hölje av metall som omgärdar dig. Känn hur metallen försvinner in fina flagor. Hur du när du blottas kan känna musiken igen. Hur kylan kryper in i dig. Hur du lever! Hur varenda bit av dig är en del av den andra. Hur dina tankar är i din kropp. I dina tår. I ditt kön. I dina naglar. Känn hur du finns till. Du är här! Du är här och ingen annanstans! Kasta alla gamla kroppar. Skär sönder all hud och hår som döljer synfältets zenit. Låt dina tankar vara sanna och rena. Glöm alla! Glöm allt! Finn dina tankars sanna kropp. Den riktiga som gör dem rena. Låt inte dig längre begränsas av det. Se vart den gröna skylten hänger, var medveten om den och ignorera den sedan fullständigt. Gå trapporna upp och ned tills dina ben inte längre bär. Se röken men andas frisk luft. Se paniken men låt den inte sprida sig. Behåll den i dina fötter som om dina fötter plaskat runt i ett bad av tjock olja. Låt den inte rinna ned i tankar. Låt den finnas men inte att spela sin roll.

 

Öppna dörren. Det finns ingen på den andra sidan. Häng över kanten och se botten där allt tar slut. Kolla upp och se taket. Den kortaste vägen är rak men omöjlig. Varje trappsteg är vem du är! Varje trappsteg är en chans att börja om. En chans att se tomrummet på ett annat sätt. Kväv dig! Låt tyngdkraften ta dig dit du ska. Var inte så jävla rädd. Skynda men ha inte bråttom. Åh, försvinn inte. Stanna kvar. Stanna hos mig. Lyssna inte på vad dem säger. Det finns ingen anledning att gå. Jag kan ta hand om dig. Jag kan torka dina tårar. Jag lovar. Jag älskar dig. Du är så fin. Försvinn då! Dö! Du äcklar mig! Varje liten tanke hos dig äcklar mig! Du är falsk och ytlig! Du betyder ingenting för mig. I-N-G-E-N-T-I-N-G! Jag vill se dig brinna. Jag vill se ditt kött gå om intet och jag vill älska dig. Jag vill känna lukten av ditt brända kött och äta din kropp. Jag vill att du ska veta vem jag är. Jag vill veta om du älskar mig då. Om du älskar mitt innersta väsen. Om du kan se hur tom jag är och ändå kolla in i mina ögon. Om du kan ligga naken intill mig och höra mig berätta om hur jag dog och kom tillbaka. Om du kan låta mig smeka din hud medan jag berättar hur mycket du äcklar mig. Jag vill att du ska älska mig. Jag vill att du ska vara min. Bara min. Jag vill se allt utanför försvinna. Allt brinna och alla våra tankar föröka sig och bli samman.

Lämna en kommentar

april 1, 2013 · 9:35 e m