Sorgen är ett regntungt täcke över mina tankar. Över alla tankar. Hela verkligheten är draperad med ett tunt lager av bitter bla bla. Alla letar efter den där blinkande gröna skylten som visar var nödutgången är. Men ingen hittar den. Det är mörkt överallt! Vi är ensamma! Människor ramlar över varandra. Snubblar omkring bland alla tusentals kroppar. Och ingen ser! Ingen ser vart de är på väg. Skylten har smält in i dimman som är världens sanna budskap. Den vill inte bli hittad. Ingen får fly. Vi är flugor under ett smutsigt dricksglas. Vi yrar omkring i den tunna luften i mönster av allt mer kringliga bokstäver och siffror. Ett ynka litet korn är tillräckligt för att vi ska tro att vi är fria. Vi är inte fria! Vi är fångade här! Vi har tårar som rinner omkring våra sköra bita kroppar, en beläggning av teflon som gör oss hala. Som gör att ingenting fastnar. Döda kroppar. Det är vad vi är. Döda våta ensamma kroppar. Himla kroppar störtade från tron till jord. Vi känner oss lämnade fast vi stannat med flit. Ensamma fast vi valt ensamheten. Vi häpnar över alltings otillräcklighet när vi sedan länge konstaterat den. Vi är raka hycklande varelser med en fot kvar och en halvvägs över gränsen. Vi är mitt i steget. Halvvägs in i framtiden och kvar i dåtiden.

 

Tiden kan bara gå framåt. Den måste gå framåt. Det är villkoret för allt. Trots det känner vi hur den inte borde finnas. Hur dess arbete är djupt provocerande för alla tankar. Vi känner inte tiden. Vi tror vi gör det men det är en falsk vänskap. Vi vill så gärna tro att vi kan undvika dess grepp. Undslippa dess tunga dova hand. Vi är ju allt det hala! Vi är teflonbelagda tankar och nödutgångar! Vi vill inte inse hur små vi är! Hur maktlösa och patetiska vi är! Hur äckliga! Vi vill se allt i sanningen. (Ständigt detta prat om sanningen). Ni högaktar inte sanningen! Det finns ingen sanning hör jag er säga! Det finns inget objektivt perspektiv. Tiden förvränger allt, hör jag er säga. Men det är helt enkelt inte sant. Det finns en sanning och dess ord är skrivna i bokstäver av guld. De lyser upp allt annat. De lyser upp de tomrum där tiden, där evigheten kastar mörka skuggor. De visar vägen. Det spelar ingen roll vad de säger. De kan vara rent nonsen. De ÄR rent nonsens. Men de är sanna! Just därför att de så markanta i kontrast till allt annat.

 

Ta en kniv och skrapa bort det hölje av metall som omgärdar dig. Känn hur metallen försvinner in fina flagor. Hur du när du blottas kan känna musiken igen. Hur kylan kryper in i dig. Hur du lever! Hur varenda bit av dig är en del av den andra. Hur dina tankar är i din kropp. I dina tår. I ditt kön. I dina naglar. Känn hur du finns till. Du är här! Du är här och ingen annanstans! Kasta alla gamla kroppar. Skär sönder all hud och hår som döljer synfältets zenit. Låt dina tankar vara sanna och rena. Glöm alla! Glöm allt! Finn dina tankars sanna kropp. Den riktiga som gör dem rena. Låt inte dig längre begränsas av det. Se vart den gröna skylten hänger, var medveten om den och ignorera den sedan fullständigt. Gå trapporna upp och ned tills dina ben inte längre bär. Se röken men andas frisk luft. Se paniken men låt den inte sprida sig. Behåll den i dina fötter som om dina fötter plaskat runt i ett bad av tjock olja. Låt den inte rinna ned i tankar. Låt den finnas men inte att spela sin roll.

 

Öppna dörren. Det finns ingen på den andra sidan. Häng över kanten och se botten där allt tar slut. Kolla upp och se taket. Den kortaste vägen är rak men omöjlig. Varje trappsteg är vem du är! Varje trappsteg är en chans att börja om. En chans att se tomrummet på ett annat sätt. Kväv dig! Låt tyngdkraften ta dig dit du ska. Var inte så jävla rädd. Skynda men ha inte bråttom. Åh, försvinn inte. Stanna kvar. Stanna hos mig. Lyssna inte på vad dem säger. Det finns ingen anledning att gå. Jag kan ta hand om dig. Jag kan torka dina tårar. Jag lovar. Jag älskar dig. Du är så fin. Försvinn då! Dö! Du äcklar mig! Varje liten tanke hos dig äcklar mig! Du är falsk och ytlig! Du betyder ingenting för mig. I-N-G-E-N-T-I-N-G! Jag vill se dig brinna. Jag vill se ditt kött gå om intet och jag vill älska dig. Jag vill känna lukten av ditt brända kött och äta din kropp. Jag vill att du ska veta vem jag är. Jag vill veta om du älskar mig då. Om du älskar mitt innersta väsen. Om du kan se hur tom jag är och ändå kolla in i mina ögon. Om du kan ligga naken intill mig och höra mig berätta om hur jag dog och kom tillbaka. Om du kan låta mig smeka din hud medan jag berättar hur mycket du äcklar mig. Jag vill att du ska älska mig. Jag vill att du ska vara min. Bara min. Jag vill se allt utanför försvinna. Allt brinna och alla våra tankar föröka sig och bli samman.

Annonser

Lämna en kommentar

april 1, 2013 · 9:35 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s