Dörrarna öppnas och jag går in in den lilla lobbyn. Jag ser en nummerskylt,tar en kölapp och sätter mig ned och väntar på min tur. Jag bläddrar genom några gamla tidningar med bilder på kändisar som vimmlar. Jag tar upp ytterligare en tidning full till bredden med korsord och stickbeskrivningar innan jag ger upp,lutar mig tillbaka och sluter ögonen.

 

Innan jag vet ordet av ropar en myndig röst ut mitt nummer och jag håller tafatt upp min lapp och börjar gå fram mot disken. ”Namn?” säger kvinnan utan att märkbart verka bry sig om artigheter. Jag säger mitt namn och kollar ned på pappret hon har skjutit fram på framför mig på disken. ” Fyll i det här och gå sedan till väntrum A” säger hon i samma barska ton som innan och utan att göra en ansats till att fånga min blick. Jag kollar ned på pappret och börjar skriva. De vill att jag ska uppge en rad uppgifter på förumläret. De flesta av ganska logisk karaktär såsom personnummer och orsaken till mitt besök. Som sagt självklara punkter. Mitt ibland alla dessa normala frågor finns det dock något som genast fångar min blick oc som gör att jag funderar på att bara lämna pappret där på disken och så snabbt som möjligt gå ut genom samma dörrar som jag kom in igenom.

 

Jag fyller snabbt i formuläret och beger mig sedan enligt en rad skyltar som hänger ned från taket bort mot väntrum A. Det är tomt och jag slår mig ned på en stol intill väggen och tar upp en tidning från bordet som står bredvid. Jag bläddrar snabbt igenom den och gör likadant med ett antal till innan jag i botten av en hög hittar en populärvetenskaplig tidning som jag gillar. Jag läser medvetet artiklarna sakta för att få tiden att gå snabbare. Jag betonar varje bokstav högt för mig själv och lusläser bildtexter och fotnoter. En artikel om avlägsna solsystem och möjligheten till liv i dessa fångar min fantasi. Utan att jag märker det sjunker jag ned i mina dagdrömmar och börjar föreställa mig dessa varelser. Jag ligger på marken på en blommande äng och ser hur två månar syns som spöklika konturer på himmlen. Jag vänder mig om för att berätta att nåt är fel, för att varna min vän, men när jag vänder mig om är hon borta och en varelse som jag knapp kan urskilja från omgivingen frå mig att vakna till och drömmen att lsuta i en rad hastiga hjärtslag.

 

En sköterska står framför mig och upprepar märkbart irriterad mitt namn. ”Ja”, svarar jag lätt mumlande och hon börjar gå bort längs korridoren. Jag skyndar mig upp, fortfarande skakad av det snabba uppvaknadet och följer efter henne. Hon stannar,drar sitt kort och visar mig sedan in i ett möblerat rum. ” Du kan vänta här. Det kommer snart någon och hjälper dig” säger hon och ger sig sedan av lika snabbt som hon kom.

 

Jag sätter mig i en fåtölj som står lutad mot väggen längst bort i rummet och ser hur sköterskan med fast handlag går och hur hon stänger dörren efter sig med en metallisk stöt. Det ser hemtrevligt ut, inte som jag hade trott. Det finns gardiner med små röda blommor på och alla möbler är i trä. I ena hörnet står ett stort skrivbord och en bokhylla full med böcker. Det ligger en hög med papper prydligt staplade i mitten på skrivbordet, och precis bredvid ligger den ett enstaka ark med en penna tvärs över sig. Gardinerna täcker fönstret och jag drar isär dem en aning för att släppa in lite ljus i det dimmiga rummet. Det är dock lönlöst. Fönstret är en kuliss allt som finns bakom rutorna är en solid betongvägg som stirrar misstänksamt på mig när jag kika fram bakom tygstycket. Jag går fram till bokhyllan och läser längs bokryggarna. Det är mest facklitteratur. En rad böcker av män vars namn jag knappt kan uttala i mina tankar och inskjutet lite här och var finns det pretentiösa diktsamlingar och romaner, allt med nån form av anknytning till det övriga. Jag bläddrar igenom en diktsamling vars titel jag känner igen. Läser några rader som flyter ihop och ger mig en antydan till spänning över tinningarna. Jag går tillbaka och sätter mig i fåtöljen igen. Denna gång sjunker jag ned djupare i den och slappnar av. Det är en bekväm fåtölj av äldre snitt, mjuka former och dekarationer av nåt lackerat trä längst ut på de båda armstöden. Jag sluter ögonen och försöker slappna av ytterligare. Jag känner hur tyst det är. Det vilar en sån tystnad som är öronbedövande över hela rummet. En spänning som genomsyrar alla fibrer i förväntan inför den stora stormen.

 

Väntrum röster utanför kan inte fly ser allt som görs men är oförmögen att ändra räddning död desperat gråt kvävda skrik hes

Annonser

Lämna en kommentar

april 1, 2013 · 9:38 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s