Förlösande

Vakuumförpackad,kvävd, trygg verklighet.

Ett glas flagnad,spelad, slumpad skenhelighet.

En hinna av glas,

okrossbar?

En irrande fluga, i ett fönsterbleck,

sommaren lämnat kvar.

Hög entropi, sanningsmani,

som jag drunknar i.

Inandning

Det låg en tystnad över skogsbrynet. En sådan tystnad som  kväver allt i sin omgivning, en sådan tystnad som letar sig ned i strupen och kväver både röst och tankar med sin tyngd. En fridfull tystnad. Luften var frisk, fylld av grönska och rester av gammalt regn. All grönska från topparna på granarna till mossan och gräset lyste starkt av färg omkring dem. Man kunde ana en väta lura under den tillsynes torra mossan,och därför stod de helst upp. Detta trots att mossan både såg  inbjudande mjuk ut och att deras ben var trött och i behov av vila efter den långa vandringen.

Mödosamt reste de upp det lilla tältet mellan två väldiga granar och tände en eld strax bredvid. Det började skymma. Elden kastade allt skarpare kontraster mot omgivningen och synfältet började grumlas. Tusen stammar blev till inget mer än åskådare i kulissen omkring den livfulla eldens flammor. Där satt de med händerna utsträckta mer av vana än av köld, båda utan något att säga med ord rullande fram och tillbaka som tunga kullerstenar på sina tungor. De kunde pratat om hur de lämnat allt bakom sig, hur de oroade sig för att någon skulle sakna dem, hur de inte behövde gå tillbaka till något ekorrhjul. De kunde ha pratat om hur de satt allt på spel för nåt de drömt om, men det behövde de inte. De kände det båda två så starkt att orden hade varit meningslösa. En tröskel när deras öde slog emot dem som ilska stormvågor och tvingade de att foga sig efter det oundvikliga. Friheten fanns överallt omkring dem. Efter ett helt liv törstande efter syre kände de äntligen hur detta var en luft de skulle kunna komma att andas.